Arbetslösheten är ett problemformuleringsproblem

Det verkar nu i den samhälleliga debatten som om alla använder sig av en viss sorts problemformulering, vilken sammanfattas med endast ett ord: arbetslöshet.

Jag vill påstå att detta är nyspråk av värsta sort.

För den som inte förstår vad jag menar med ”nyspråk”; det syftar på det språk som används av myndigheterna i George Orwells ”1984″. Det är ett politiskt vinklat språk, där orden har givits mycket snäva definitioner, målet är att kritik mot myndigheterna inte skall kunna uttryckas.

Ordet ”arbetslöshet” innehåller en problemformulering, som tvingar in samtalet i en begränsad världsbild, och omöjliggör att problemet kan lösas. Det är ett slags mental fälla.

Myndigheternas synvinkel

De som definieras som ”arbetslösa” av myndigheterna, är personer som inte går att beskatta, men som man från myndigheternas sida tror sig kunna komma åt. Väldigt rika personer hittar ofta sätt att undvika beskattning, men de är för svåra att komma åt, så de får vara. Dessutom är de inte så många.

Så problemet från den synvinkeln är att de inte kan beskattas.

Företagens synvinkel

Det sägs nu för tiden att en tredjedel av alla rekryteringsförsök misslyckas. Anledningen sägs vara att det råder brist på kompetent personal. Det finns många lediga jobb som bilmekaniker, men ingen utbildar sig till detta yrke. För företagen innebär det att de inte kan expandera sin verksamhet, och de uppfattar att de går miste om möjliga ökade inkomster. Det är alltså ett upplevt problem, det finns inget som säger att denna upplevelse orsakar något verkligt problem. Företagen måste inte expandera, de måste inte öka sina inkomster, det är en önskning.

Privatpersonens synvinkel

Den som definierar sig själv som arbetslös, pekar ofta ut två problem som detta för med sig:

  1. Brist på pengar
  2. Brist på sociala kontakter

Varför drar man i detta fall slutsatsen, att arbete kan lösa problemet?

I det första fallet, grundar det sig på följande antagande:

arbete = kapital

Det i sin tur kommer från påståendet ”det finns inget kapital utan arbete”, vilket är socialistisk retorik. Syftet med detta påstående är att misskreditera kapitalister.

I själva verket är det ett felaktigt påstående, eftersom kapital finns i många former.

Med ett stort förtroende från omgivningen är det fullt möjligt att få finansiering, det vill säga kapital, utan arbete.

Någon med stor vapenmakt, (exempelvis en stat) kan skaffa sig kapital genom att helt enkelt rekvirera nödvändiga medel.

Med andra ord; kapital kan erhållas utan arbete.

Felaktiga investeringar kan, trots mycket hårt arbete, leda till kapitalförlust. Tänk på varvskrisen, där östes pengar in i en verksamhet, och arbetet som utfördes ledde till ingenting.

Med andra ord; arbete skapar inte kapital.

Nu kommer vi till den andra delen av privatpersonens problem, bristen på sociala kontakter. Varför är lösningen här, att man arbetar? De sociala kontakterna kan i många yrken vara mycket begränsade. Bönder arbetar ofta ensamma hela dagarna, vilket skapat behovet av TV-program som ”Bonde söker fru.”

Nej, detta upplevda problem, grundar sig på antagandet att:

inkomst = sociala kontakter

Varför? Jo, för att vi lever i en kultur där konsumtion anses vara det som driver samhället, och därmed är konsumtion vad alla sociala kontakter handlar om. Detta härstammar från en teori som utvecklades av amerikanska ekonomer och samhällsplanerare efter andra världskrigets slut.

Man såg framför sig hur alla soldater, många unga, skulle komma hem igen, och risken för att sysslolösheten i kombination med krigserfarenheterna, skulle kunna leda till våldsamheter. Så man formulerade teorin: Vi måste forma ett samhälle, som kretsar kring att producera och konsumera varor.

Bara på detta sätt kunde de hemvändande soldaterna hållas under kontroll. Detta är vad som kallas ”the american way of life”, vilket också försvaras av Super man i filmen med samma namn.

Slutsats

”Arbetslöshet” är ett ord som befäster en världsbild, grundad på en synvinkel som härstammar från efterkrigstidens USA, med en överton av socialistisk dogm.

Tips: hur man skriver ett ansökningsbrev

Följande upplägg, har beskrivits för mig av en tillmötesgående arbetsförmedlare som jag fick kontakt med. Det kan betraktas lite som ”hemlig” information, coacher och arbetsförmedlare i allmänhet gillar inte att prata om dessa saker. Att avslöja följande för en utomstående är ju nästan som att ta ifrån Af en del av deras makt.

Ett ansökningsbrev bör innehålla tre delar:

  1. En motivering till varför du söker jobbet. Du ska här förklara varför du söker just detta jobb. Vad var det som fick dig att uppmärksamma denna annons, eller vad gjorde dig intresserad av företaget? Anledningen ska inte beskrivas som att ”jag vill tjäna pengar”, det är en självklarhet. Förklara istället varför du vill tjäna pengar genom att arbeta inom detta område, eller varför du valde detta företag. På vilket sätt passar du på denna arbetsplats?
  2. Beskriv erfarenheter från tidigare arbetsplatser eller utbildningar, som är relevanta för jobbet du söker. Berätta om arbetsuppgifter och även specifika händelser när du lyckats med något. Vad har du lärt dig, som är användbart på den nya arbetsplatsen?
  3. Berätta om vad du gör på fritiden, som är relevant för jobbet du söker. Exempelvis kurser du gått, idrottsutövning, sociala aktiviteter.

Använd bara positiva ord och uttryck

Exempelvis:

  • jag är säker på att jag passar för jobbet
  • jag är övertygad om att jag är personen ni söker
  • jag ser fram emot att träffa er

Undvik ord som låter osäkra eller ger en känsla av desperation

Exempelvis:

  • jag tror att jag passar för jobbet
  • jag hoppas på att få träffa er

Undvik slentrianmässiga formuleringar

Exempelvis:

  • jag gillar att ha många bollar i luften

Använd författarknepet ”show, don’t tell”

Istället för att skriva ”jag är stresstålig”, beskriv hur detta visar sig.

Exempelvis: ”Jag klarar lätt av att hantera många brådskande ärenden samtidigt.”

Vem är trögast, Af, coacherna eller de arbetssökande?

Karolina Jerner skriver på DN debatt:

Av dem som hade extern jobbcoach hade 81 procent (2011) och 77 procent (2012) fått hjälp att iordningställa sitt cv och sitt personliga brev så att den arbetssökande hade relevanta handlingar för att kunna söka ett arbete.

För dem som hade en intern jobbcoach på AF var motsvarande siffra 68 procent (2011) respektive 70 procent (2012).

Hade man inte haft någon jobbcoach utan en handläggare på AF var motsvarande siffra 28 procent respektive 29 procent.

Vår erfarenhet är att åtta av tio arbetssökande saknar ett cv som är aktuellt eller möjligt att visa en tänkbar arbetsgivare. Ännu färre har ett bra ansökningsbrev. Att skicka i väg en jobbansökan eller ta med sig rätt information till en anställningsintervju är svårt om man inte ens har bra handlingar.

Vi efterlyser en mer pragmatisk diskussion gällande Arbetsförmedlingens roll kontra vår roll som kompletterande aktör. Vi vill inte vara ett politiskt slagträ i debatten utan bidra till en bättre fungerande arbetsmarknad – där varje arbetssökande får rätt och relevant insats.

Det finns en stor blind fläck hos många, när dessa ämnen diskuteras.

Vems ansvar är det att lära ut hur skrivande av CV och personligt brev går till?

Hur kan Af förvänta sig att någon ska kunna detta när man först kommer dit och skriver in sig? Självklart måste man först lära ut hur jobbsökande går till. Att vänta 12 – 18 månader innan man lär ut något, vad är vitsen med det?

Problemet är att även coacherna ofta är väldigt tröga, när den arbetssökande väl får tillgång till dem.

Det verkar inte heller finnas någon förståelse för arbetsgivarens perspektiv. Att spamma arbetsgivare med standardbrev, kommer bara göra att ännu färre vågar anmäla lediga jobb till Af. Dessa historier om personer som söker mellan 10 och 50 jobb på en dag… hur många har egentligen fått jobb med den metoden?

För att nämna ett konkret exempel, den som söker sommarjobb på Astrid Lindgrens Värld, bör ha lagd minst en vecka på sin ansökan.

”De kommer att se på kvalitén om du har lagt ner tid på ansökan eller inte.”

Många företag verkar kräva en nästan religiös inställning till arbetet/företaget, exempelvis att arbetssökande ska kunna deras varusortiment i förväg m.m.

Om detta stämmer, är kraven från Af fullständigt kontraproduktiva.

En jobbcoach berättade för mig om sin synvinkel: ”Att söka jobb är som att söka en partner. Man tar inte vem som helst. Arbetsgivaren måste känna att det är just bara detta jobb du vill ha.”

Många säger: ”Jag vill bara ha ett jobb, jag tar vad som helst.”

Det är som att skriva i en kontaktannons: ”Jag vill bara träffa någon, jag tar vem som helst.”

Inte särskilt attraktivt, kanske?

Arbetslinjen är religiös fanatism

Följande är ett inlägg i debatten som orsakats av Nike Markelius’ artikel på DN kultur.

Utdrag ur artikeln:

Det är bestämt i vårt samhälle, vår civilisation, att alla ska arbeta för att göra rätt för sig och för att komma i åtnjutande av det gemensamma. Vi ska alla bidra med vår tid och arbetskraft för att den stora samhällskroppen ska ha hälsan och blomstra.

En ödesmättad ton har tagit sig in i mig. Den spelar inne i djupet av mig. Jag vaknar ofta för tidigt, innan jag hunnit sova klart. Det är som om volymen stiger om natten. Till slut väcks jag av dånet.

De tror att det finns parasiter bland oss. De misstänker att jag inte gör rätt för mig.

De ville ha två underskrifter. Den ena ett samtyckande till att de får behandla mina personuppgifter i sin databas, den andra ett papper till ”kompletterande aktör” om att handlingsplanen avser aktivitet på heltid. Men, sa jag. Jag är ju sjukskriven på halvtid.

Det blixtrade till i den ena kvinnans öga och hon spände blicken i mig så den gröna reptilranden i mitten av ögat smalnade. Med en föraktfull fnysning sa hon: Skriv på om du vill ha pengar!

Denna första artikel är väl värd att läsa, och ger antagligen en korrekt bild av hur mötet med Arbetsförmedlingen och dess kompletterande aktörer kan uppfattas av arbetssökande. Arbetsförmedlingen är i min mening en till stor del inkompetent organisation. Därmed inte sagt att enskilda person som arbetar där gör ett dåligt jobb. Men något är uppenbarligen fel. Ett privat företag med så dåligt rykte hade antagligen fått slå igen för länge sedan.

Annie Lööfs förslag om att införa en jobbpeng verkar i detta sammanhang som en bra ide. Konkurrensutsätt Af så får vi se hur väl de klarar sig.

Vi vill införa en jobbpeng som följer den arbetslöse till den aktör denne väljer och att den offentliga Arbetsförmedlingen inte sitter i den märkliga situationen att den både förmedlar, listar konkurrenter, granskar och kontrollera sig själva och sina konkurrenter – vi tycker att själva förmedlingsverksamheten mycket väl kan utföras utseslutande av andra aktörer

Bra så långt.

Men…

Efter att ha orsakat debatt och fått mycket respons på sin text, gör nu Nike ett nytt inlägg på DN kultur, under rubriken Den absurda arbetslinjen.

Här sätts tonen tidigt i artikeln genom formuleringen:

När alliansen sjösatte den hjärtlösa och ogenomtänkta sjukförsäkringsreformen 2008 kom sjuka människor i massor till arbetsförmedlingarna.

Vidare påstås:

Det är bara att konstatera det svårsmälta faktum att de borgerliga alltid velat ha billig arbetskraft, att de faktiskt tycker att det ska vara skillnad på folk och folk. Nu ser de sin gyllene chans att skapa en större och tystare underklass än vi haft i Sverige i modern tid.

Detta gör att resten av texten lätt uppfattas som kritik av Alliansen och borgerlig politik, en stor del av texten faller under kategorin ”klasskampsretorik.”

Det är synd då, det i övrigt finns en del poänger:

Jag har ställt mig till arbetsmarknadens förfogande. Men det finns inte jobb. Det är ju det som är problemet.

Nyligen såg jag på Arbetsförmedlingen att det i min meritruta endast står ”cirkelledare” och ”sångerska”. Jag ville ange mina andra yrken som till exempel att jag arbetat som kompositör och trumslagare i över 30 år. Då sa handläggaren att utan utbildning kan det inte räknas som merit. Men om jag har så många års yrkeserfarenhet som – bland annat! – kompositör och trumslagare måste det väl räknas!

Grundproblemet med framställningen är att arbetslinjen inte är en borgerlig idé. Den förespråkas av i stort sätt alla partier, särskilt Socialdemokrater. Se Wikipedia-artikel om arbetslinjen.

Ursprunget till dagens ”arbetslinje”, är Martin Luthers lära.

Han motsatte sig att kyrkan sålde ”avlatsbrev” enligt vilka rika personer kunde köpa sig fria från synd.

Luther menade istället att alla personligen måste göra en egen ansträngning för att få syndernas förlåtelse.

Detta är precis vad arbetslinjen, och det nu för tiden typiskt socialdemokratiska motståndet mot allmosor, kommer ifrån. Ingen rik person skall få ge pengar till en fattig, och därigenom erhålla någon slags frihet från synd.

Det är så klart väldigt bekvämt att hänvisa till ”eget ansvar.”

Då ligger ansvaret på den arbetslöse, som inte gjort sig förtjänt av ”syndernas förlåtelse.”

Man betalar sin skatt och så länge man har arbetat ihop pengarna själv, är man fri från synd. Så länge samhället har godkänt arbetet naturligtvis. Att städa hemma hos någon annan (eller ens att driva enskild firma) verkar inte riktigt räknas som egen ansträngning i deras värld.

Men i slutändan är det effekten av handlingen som räknas. Den som är i nöd bryr sig inte om huruvida personen som ger pengarna får någon acceptans eller förlåtelse från samhället.

Gud bryr sig antagligen inte heller om vad någon tycker. Men den som hjälper andra, förtjänar att själv bli hjälpt, det bestäms inte av någon politiskt teori.

Publicistklubben = Politiskt korrekt ?

Ibland skriver humorn sig själv. Från Aftonbladet:

Publicister och hatare i samma debatt kan bli bakslag för PK
Äsa Linderborg: Så görs antidemokrater rumsrena

Klockren överskrift!

Publicistklubben i Stockholm har bjudit in en kolumnist på den högerextrema sajten Avpixlat,Mats Dagerlind, för att diskutera näthatet (Kulturhuset, måndag kl 19.30).

 

När vi på Aftonbladet Kultur i december förra året inledde vår serie ”Granska skiten”, svarade Avpixlat med kampanjen ”Granska PK-eliten”, en manual som instruerar hur man ska hantera journalister.

 

Att på detta sätt dubba Avpixlatkolumnister till publicister bland andra väcker frågan om järnrörsajternas skribenter – de blir fler och fler – också har rätt att söka medlemskap i PK. Enligt statuten räcker det med att man är en verksam publicist. Kanske måste PK fundera på en stadgeändring, så att medlemskap kräver att man är verksam på sajt som har ansvarig utgivare.

Med det här beslutet är risken uppenbar att PK har gillrat en råttfälla för sig själv.

 

Jo, det kan man kanske kalla det! Men frågan är om någon inser hur komiskt språkbruket i artikeln är? Förutom att författarens namn är felstavat (hon heter väl inte Äsa?) så måste man fråga sig om hon alls förstår begreppen. Kan man söka medlemskap i PK? (PK-eliten)

Tips! Kolla följande Wikipedia-artikel om politisk korrekthet.

Arbetsförmedlingen öppnar filial i Etiopien

Arbetsförmedlingen öppnar filial i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Somalier som fått uppehållstillstånd som anhöriginvandrare skall här förberedas för etablering i Sverige.

Bra initiativ, kanske nästa steg kunde vara att öppna Af-kontor i svenska skolor? Där lär det också finnas många analfabeter som behöver hjälp med att etableras i Sverige.

 

DN SvD

Den berömda ”mismatchen”

Följande från DN:

Många arbetsgivare upplever brist på utbildad och erfaren personal, men överskott på nyutexaminerad. Det finns också exempel på yrken där det råder både hög arbetslöshet och brist på arbetskraft. Hit hör kockar då arbetsgivare söker dem som har gott rykte och erfarenhet och är mindre intresserade av dem som är arbetslösa.

– Framför allt ska man inte hoppa av gymnasiet, då är det i stort sett omöjligt att få jobb.

– Det handlar till viss del om studieval. Vi behöver exempelvis fler som läser på omsorgsprogrammen och yrkesprogrammen och fler som går ut gymnasiet, säger Håkan Gustavsson.

I dag lämnar över 20 procent gymnasiet varje år utan fullständiga betyg.

 

Får man efterfråga lite framförhållning, möjligtvis? Hur skall kockarna ifråga få erfarenhet om ingen anställer dem? Nej detta verkar vara ett fall av ”snålheten bedrar visheten.”

20 % lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg, och är därmed icke anställningsbara. Det behövs fler på yrkesprogrammen, något som alliansen faktiskt försökt åstadkomma. Men vad är lösningen på att 20 % inte klarar gymnasiet? Knappast att göra det obligatoriskt, som sossarna vill. Snarare handlar det om att grundskolan är fullständigt undermålig. Det räcker inte med att lägga på ett tionde år, eller att straffa obegåvade elever med ”sommarskola.”

När jag slutade 9:an för ett antal år sedan, minns jag att det fanns en elev som hade 110 poäng, och det var väldigt dåligt. Personen i fråga hade någon lättare utvecklingsstörning eller liknande, så ingen var förvånad över det. Men denne kom ändå in på gymnasiet.

Nu möter man normalbegåvade elever som slutar 9:an med 30 poäng. Det innebär godkänd i tre ämnen, resten underkänd.

Det finns ett visst glapp i verklighetsförankringen om man tror att dessa elever kommer att klara högre utbildning. Det måste finnas enklare arbetsuppgifter, alla kan inte vara akademiker.