Det verkar nu i den samhälleliga debatten som om alla använder sig av en viss sorts problemformulering, vilken sammanfattas med endast ett ord: arbetslöshet.
Jag vill påstå att detta är nyspråk av värsta sort.
För den som inte förstår vad jag menar med ”nyspråk”; det syftar på det språk som används av myndigheterna i George Orwells ”1984″. Det är ett politiskt vinklat språk, där orden har givits mycket snäva definitioner, målet är att kritik mot myndigheterna inte skall kunna uttryckas.
Ordet ”arbetslöshet” innehåller en problemformulering, som tvingar in samtalet i en begränsad världsbild, och omöjliggör att problemet kan lösas. Det är ett slags mental fälla.
Myndigheternas synvinkel
De som definieras som ”arbetslösa” av myndigheterna, är personer som inte går att beskatta, men som man från myndigheternas sida tror sig kunna komma åt. Väldigt rika personer hittar ofta sätt att undvika beskattning, men de är för svåra att komma åt, så de får vara. Dessutom är de inte så många.
Så problemet från den synvinkeln är att de inte kan beskattas.
Företagens synvinkel
Det sägs nu för tiden att en tredjedel av alla rekryteringsförsök misslyckas. Anledningen sägs vara att det råder brist på kompetent personal. Det finns många lediga jobb som bilmekaniker, men ingen utbildar sig till detta yrke. För företagen innebär det att de inte kan expandera sin verksamhet, och de uppfattar att de går miste om möjliga ökade inkomster. Det är alltså ett upplevt problem, det finns inget som säger att denna upplevelse orsakar något verkligt problem. Företagen måste inte expandera, de måste inte öka sina inkomster, det är en önskning.
Privatpersonens synvinkel
Den som definierar sig själv som arbetslös, pekar ofta ut två problem som detta för med sig:
- Brist på pengar
- Brist på sociala kontakter
Varför drar man i detta fall slutsatsen, att arbete kan lösa problemet?
I det första fallet, grundar det sig på följande antagande:
arbete = kapital
Det i sin tur kommer från påståendet ”det finns inget kapital utan arbete”, vilket är socialistisk retorik. Syftet med detta påstående är att misskreditera kapitalister.
I själva verket är det ett felaktigt påstående, eftersom kapital finns i många former.
Med ett stort förtroende från omgivningen är det fullt möjligt att få finansiering, det vill säga kapital, utan arbete.
Någon med stor vapenmakt, (exempelvis en stat) kan skaffa sig kapital genom att helt enkelt rekvirera nödvändiga medel.
Med andra ord; kapital kan erhållas utan arbete.
Felaktiga investeringar kan, trots mycket hårt arbete, leda till kapitalförlust. Tänk på varvskrisen, där östes pengar in i en verksamhet, och arbetet som utfördes ledde till ingenting.
Med andra ord; arbete skapar inte kapital.
Nu kommer vi till den andra delen av privatpersonens problem, bristen på sociala kontakter. Varför är lösningen här, att man arbetar? De sociala kontakterna kan i många yrken vara mycket begränsade. Bönder arbetar ofta ensamma hela dagarna, vilket skapat behovet av TV-program som ”Bonde söker fru.”
Nej, detta upplevda problem, grundar sig på antagandet att:
inkomst = sociala kontakter
Varför? Jo, för att vi lever i en kultur där konsumtion anses vara det som driver samhället, och därmed är konsumtion vad alla sociala kontakter handlar om. Detta härstammar från en teori som utvecklades av amerikanska ekonomer och samhällsplanerare efter andra världskrigets slut.
Man såg framför sig hur alla soldater, många unga, skulle komma hem igen, och risken för att sysslolösheten i kombination med krigserfarenheterna, skulle kunna leda till våldsamheter. Så man formulerade teorin: Vi måste forma ett samhälle, som kretsar kring att producera och konsumera varor.
Bara på detta sätt kunde de hemvändande soldaterna hållas under kontroll. Detta är vad som kallas ”the american way of life”, vilket också försvaras av Super man i filmen med samma namn.
Slutsats
”Arbetslöshet” är ett ord som befäster en världsbild, grundad på en synvinkel som härstammar från efterkrigstidens USA, med en överton av socialistisk dogm.
